När fan ska jag lära mig att hantera en konflikt på ett vettigt sätt? Att i brist på snärtiga comebacks fly ut ur rummet för att istället springa runt, spy av ren nervositet och leta kramar från andra berusade 19-åringar funkar bara inte längre. Jag ska fan inte snacka skit om andra om jag inte klarar att ta någon själv. Inte heller ska jag visa att jag tar illa upp.
Normen är att det inte ska märkas vad man känner, den som färgas av heta känslor får per automatik genast en lägre dignitet, för det är ju fan så mycket tuffare att låta intellektet styra istället för känslorna. Jag ser mig själv lite som ett cepe som tänker världens bästa saker men min kropp lyssnar inte utan vill visa något helt annat. Man får faktiskt inte vara ett cepe, men vad gör jag om jag måste då? Jag behöver till och med en liten laptop att skriva på så att folk förstår vad jag menar, om bloggen bara skulle ha Microsoft Sam-funktion skulle ju bilden av mig som ett cepe vara komplett.
Annars är det ju lite dumt av mig att sitta här och basunera ut mina tankar när jag alltid får höra att mitt största fel är just att jag säger vad jag tänker när jag inte borde, eller till helt fel personer.
Som flitig lärarstudent prenumererar jag såklart på Pedagogiska Magasinet. I en dyngsnygg utgåva från i vintras hittade jag en artikel om konflikthantering: Gunilla Granath säger något om att när man går till botten med konflikter är det lika mödosamt som att rensa en gädda…
Ben i vägen, kladdigt och sticksigt? Orakat festivalsex??
Veckans note-to-self får bli att våga vara i det obehagliga, nu har jag fan suttigt här i flera dar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar